Självdistans

Jonathan Jeppsson, som jag för övrigt gillar, skriver en krönika om Sladjan och självdistans. Läs den här.

Jag håller inte riktigt med honom. Varför skulle inte fotboll kunna vara en anledning till passion i den bemärkelse Sladjan menar? Bara för att det är svält i världen och att stormar och andra naturkatastrofer står som spön i backen måste man väl inte bortse från det andra? Kan man inte vara så passionerat förälskad i exempelvis fotboll att man gråter inför något storslaget på plan? Utan att bli kallad fånig eller omänsklig? Måste man verkligen gråta över samma saker för att "godkännas".

Jag hoppas inte det.